Liisi Aibel från Estonian Theatre Agency, en av fyra huvudpartners till Tema Dramatik, lyfter dramatikens form och teaterns värde i just vår tid, berättar varför vi också ska krypa upp i läsfåtäljen med en pjäs – gärna Who’s Afraid of Virginia Woolf – och om en estnisk teatervärld som vill ställa frågan “Quo vadis, Europa?” Vart är vi på väg, Europa?
Berätta om Estonian Theathre Agency!
– Jag arbetar som internationell samordnare på Estonian Theatre Agency, som är den främsta stödorganisationen och utvecklingscentret för scenkonst i Estland. Byrån förmedlar upphovsrätter, främjar nyskriven dramatik, marknadsför estnisk teater internationellt, samlar in statistik och sprider information om estnisk scenkonst. Mitt arbete innebär mycket resande i Europa och bortom, för att introducera estnisk teater och hitta gemensamma beröringspunkter med kollegor och publik överallt – där vi kan fira våra egenheter och olikheter, samtidigt som vi berikar och stärker varandra.
Varför är Estonian Theathre Agency en del av Tema Dramatik?
– Bokmässan erbjuder en fantastisk möjlighet till ett storskaligt och fördjupat samarbete mellan Skandinavien och de baltiska länderna. Så vitt vi vet är det det största samarbetet i sitt slag någonsin, och vi hoppas att det kommer att blomma ut i många nya vackra förbindelser framöver. Det är dessutom ovanligt att dramatik lyfts fram som litterär genre på en bokmässa, eftersom den i sin kärna skiljer sig från andra genrer – dramatik når sin fulla potential på scen, i levande framföranden.
Men vi vill visa att dramatik också kan vara något att njuta av i läsfåtöljen – till exempel är en av mina absoluta favoritpjäser Albees Who’s Afraid of Virginia Woolf?. Jag har sett den på scen flera gånger, men jag har njutit allra mest av att bara läsa den – ren njutning! Jag hoppas därför att Bokmässans besökare i Göteborg upptäcker att det finns många sätt att ta till sig dramatik – på teatern, på bio, eller liggandes på soffan.
Vad betyder dramatik för dig?
– Dramatik är en dialogens konstform i en tid då våra förmågor till djupare kommunikation brister.
Teater är ju både en text som finns kvar och en upplevelse som skapas i stunden och rummet. Finns det något ögonblick eller upplevelse som väckte just din kärlek till teatern? Eller förnyade den?
– Min mamma tog ofta med mig på teater från mycket ung ålder – inte bara på barnföreställningar, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag är från Tartu, Estlands näst största stad, där den postmoderna författaren och regissören Mati Unt i slutet av 90-talet och början av 00-talet satte upp sina experimentella verk på Vanemuineteaterns stora scen. Jag var runt 10 år då och minns starkt det intryck hans föreställningar lämnade hos mig. Jag kan inte säga att jag förstod allt, eller ens att jag alltid tyckte om det – men det var då min fascination för teater väcktes. Det blev också en avgörande lärdom: jag insåg tidigt att jag inte behövde “avkoda” allt jag såg, utan att det handlade mer om att följa flödet och uppskatta det abstrakta och det okända. Självklart tänkte jag inte i de orden då, men jag minns tydligt att jag var i fred med att inte förstå allt jag såg och hörde på scen.
Vilka upplevelser hoppas du kunna ge Bokmässans besökare?
– Vårt huvudmål är att skapa ett narrativ om estnisk teater och dramatik, som fortfarande är relativt okänd i Skandinavien. Vi vill tala om de brännande frågorna i Europas kulturella rum – ur det unika perspektiv som esterna har som nation mellan öst och väst – och ställa frågan: “Quo vadis, Europa?” Vilka frågor kan teatern adressera, och hur?
– Det är också därför vi lyfter dokumentärdramatik i vårt program. Bland annat hålls ett seminarium om Mehis Pihlas svart humoristiska pjäs Business as Usual, som handlar om en penningtvättsskandal på den estniska filialen till en skandinavisk bank. Genom dokumentärt material och intervjuer med bankanställda undersöker han tankarna och motiven hos de inblandade – och avslöjar en mängd osannolika sidor av den värld som kretsar kring att tjäna pengar.