I samband med Bokmässans 40-årsjubileum instiftades hederspriset Sjöjungfrun, som årligen kommer att delas ut till en verksam författare som berört svenska läsare. 2024 tilldelades Sjöjungfrun Joyce Carol Oates.

“Jag är djupt tacksam för denna vackra utmärkelse från en av de mest firade europeiska bokmässorna – en oväntad ära och verkligen en uppmuntran; att skriva kan vara ett ensamt liv, och ett sådant här erkännande lyser upp ensamheten” – Joyce Carol Oates.

Motivering och ceremoni

Joyce Carol Oates mottog vid 2024 års bokmässa med den första Sjöjungfrun (the Mermaid Award). Ett pris instiftat av Bokmässan med anledning av firandet av den fyrtionde mässan. Oates får hedersbetygelsen för gripande skönlitterära verk som berört svenska läsare på ett djupt och betydelsefullt sätt.

”Hon är en litterär tungviktare, vars imponerande produktion under sex decennier utmanat oss med frågor om våld, sexualitet, etnicitet och familj. Hennes skildringar av amerikanska drömmar och mardrömmar fungerar som en universell kartläggning av den moderna människans sociala problem och neuroser. Samtidigt innehåller hennes främsta verk de ibland förbisedda ingredienser som en gång gjorde de gamla klassikerna lästa: De är underhållande berättelser med stilfullt frammejslat driv. Sjöjungfrun 2024 tilldelas en av vår tids allra största författare – Joyce Carol Oates.”

Var skall man börja och hur skall man beskriva den värld av närmast ogripbara dimensioner som Joyce Carol Oates under en lång följd av år har erbjudit oss?

Prolific – produktiv, fruktsam – är nog det epitet som oftast har fästs vid Joyce Carol Oates författarverksamhet, och naturligtvis måste man imponeras av hennes häpnadsväckande flit och passionerade berättarglädje. Men om man skulle räkna upp samtliga titlar i hennes för stunden samlade verk, skulle där knappast finnas plats kvar för en kommentar om hennes person och liv. Enligt Celestial Timepiece, den nätsajt som helt ägnar sig åt hennes litterära verksamhet, har hon till dags dato publicerat sextiotre romaner, fyrtiosju novellsamlingar, nio lyrikböcker, sju ungdomsromaner, fyra barnböcker samt sjutton volymer av mer självbiografisk karaktär. Hon har dessutom publicerat ett antal kriminalromaner under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.

Jovisst, Joyce Carol Oates tycks ha en plan. Ett gigantiskt projekt. Kanske till och med något som skulle kunna liknas vid en mission. Det verkar som om hon med sin enastående och rikt orkestrerade produktion vill fånga in och levandegöra hela det moderna USA i alla dess komplexa sammanhang. Hon har rört sig från barndomens idyll och ångest i Erie County i närheten av Niagarafallen till fattiga slumkvarter och hektiska businesscentra i New York. Hon har beskrivit maktens boningar i Washington och nöjesindustrins Los Angeles.

Hon skildrar de utsattas liv med samma frenesi och inlevelse som de besuttnas. Hennes böcker befolkas av identitetssökande unga kvinnor som försöker finna fotfäste i livet, revoltörer och undergångsdömda. Där är affärsmän och konstnärer, lantbrukare och lodare, läkare och politiker, filmstjärnor och seriemördare. Där är hemmafruar och desperata män på jakt efter lyckan.

”Amerika är en saga som fortsätter att berättas – av många röster”, har hon sagt apropå det mäktiga familjeeposet Bellefleur. ”Och den är på intet sätt nära ett slut.”

JA, VAR SKALL man börja? Det är också en fråga som då och då ställs av dem som aldrig läst Oates. Naturligtvis skulle jag vilja föreslå Blonde, denna omfattande och djuplodande men samtidigt lättsmälta roman över Marilyn Monroes liv. Sagan om skådespelerskan har skrivits många gånger, men knappast med samma inlevelse och vilja till förståelse liknande den i Blonde. Andra – och de är många, däribland erfarna författare som Norman Mailer – som har betraktat henne och hennes öde har låtit blicken passera genom celluloiden i diabilder och filmer och skapat porträtt där rollen och posen har fått dominera synfältet. Oates har en blick som mer sammanfaller med den avbildade personens. Det är inte bara insiktsfullt, det är också djupt berörande.

Jag brukar trots allt rekommendera kortromanen Mörkt vatten som ett förstaval. En berättelse som är inspirerad av den tragiska händelse vid Chapaquiddick Island 1969 då senator Edward Kennedys sekreterare drunknade. Kennedy räddade sig genom att ta sig ut genom ett bilfönster för att därefter lämna sin medpassagerare åt sitt öde.

Under våren träffade Stig Björkman Joyce Carol Oates i New York. ”Hon hade beställt bord på ett av sina mer bekanta vattenhål. Ordvalet är inte slumpartat. Joyce dricker ingenting annat än isvatten. Jag beställde ett glas rött.”

Det ytterst korta första kapitlet i romanen sammanfattas i den drunknande unga kvinnans fråga: ”Kommer jag att dö nu? – så här?” Vad som följer är en lika gripande som avslöjande färd bakåt i tiden, och med såväl skärpa som medkänsla beskrivs den unga kvinnans totala utsatthet.

WRITE YOUR HEART OUT! Så inleds ett kapitel i essäsamlingen The Faith of a Writer, där Oates klarläggande och lärorikt redovisar sin syn på skrivandets mystik och metodik. Parallellt med sin författargärning har hon kontinuerligt arbetat som lärare i creative writing på ett antal amerikanska universitet, för tillfället Princeton och New York University.

Där får eleverna lyssna till en ytterst konkret och praktiskt orienterad lärare. Hennes undervisning genomsyras av en entusiasm och tilltro till skrivkonstens livgivande möjligheter. Hon ger råd alltifrån om hur man inrättar sin skrivvrå till hur man hanterar kritik och avundsjuka. Hennes råd: bemöt aldrig kritiken, låt dig aldrig nedslås av den, betrakta den bara som en ofrånkomlig faktor i ditt arbete och fortsätt med ditt skrivande.

I essän ”JCO” och jag beskriver hon författarens delade personligheter, vilka ofta blandas ihop av människor som lärt känna en av dessa och därför tror att de också är bekanta med ”tvillingpersonligheten”.

” Medan skrivandet existerar, gör författaren inte det – något som alla författare känner till.”

”Jag är den dödliga kvinnan som lever mitt liv med den upphetsade nyfikenheten hos en simmare i okända vatten”, skriver hon. ”Mina preferenser är få men intensiva – medan hon, den andra, blott är en skugga, ett suddigt väsen, en gestalt skymtad i ögonvrån. Historier om ’JCO’ når mig i tredje hand och är för det mesta oigenkännliga, motsägelsefulla, absurda. Ty medan skrivandet existerar, gör författaren inte det – något som alla författare känner till. Visst, jag har sett foton på henne, sett hur lika vi är, ändå är det sällan fråga om samma likhet på olika fotografier och hennes min är vanligtvis lätt förvirrad. Jag medger att jag delar namn och ansikte med ’JCO’, men det är bara för att det blir mer praktiskt så. Snälla ni, låt er inte luras av det! ’JCO’ är inte en person, inte ens en personlighet, utan en process som har resulterat i en rad skrifter.”

OATES ÅTERKOMMER OFTA till författare och filosofer som har haft betydelse för hennes egen diktning. Där är framför allt Emily Dickinson, som hon har hyllat i såväl dikt som prosa. Och där är de berömda bröderna James, filosofen William och författaren Henry, vars flit är jämförbar med hennes egen.

I en novell i samlingen Night-Side kommunicerar några lärda, parapsykologiskt intresserade män med andevärlden. De tar kontakt med just William James för konsulterande samtal kring det övernaturliga och oförklarliga. Han talar där om en säregenhet i den mänskliga naturens beskaffenhet, nämligen att vi inte bara logerar vårt medvetna jag utan även en vidsträckt zon av psykologisk erfarenhet som vi inte har kontroll över. Minnet är obestämbart, tidlöst och levande. Det vilar likt öar i havet, öar som tycks vara skilda åt men som egentligen inte är ”öar” utan delar av jordskorpan som hålls samman djupt under havets yta. Och våra liv liknar dessa öar.

Så är det också med Joyce Carol Oates diktning. Hennes verk är likt öar med högst blandad vegetation. Barmark, djungler, intrikata mänskliga landskap där läsaren får orientera sig fram med egen kompass.

Stig Björkman.