Vägar framåt för kulturen

Ideell kulturallians medlemmar omfattar tusentals föreningar som bedriver kulturverksamhet i hela landet, och engagerar över alla gränser oavsett utbildning, etnisk bakgrund eller inkomst. De flesta kulturverksamheter är beroende av externa bidrag för sin överlevnad, inte minst under pandemin. Med bidragen kommer villkor och ramar för verksamheter och projekt. Hur påverkar det kulturens innehåll, och går det att främja konstnärlig frihet och politiskt oberoende trots bidragsberoende?

Det finns en strukturell skillnad mellan bidragsgivare och bidragstagare. Många små självständiga, kulturföreningar som är spridda inom olika geografiska och kulturella områden, söker stöd för sin verksamhet från stora offentliga myndigheter, från Kulturrådet eller motsvarande organisationer på regional och kommunal nivå. Det offentliga och civilsamhället är beroende av varandra, men hur ska det offentliga och civilsamhället kunna mötas som jämbördiga parter?

Det finns också en risk för ökad politisering och att offentliga bidrag används för att styra kulturverksamheter. Å ena sidan har det i debatten förts fram förslag på att dra in alla bidrag till etniska organisationer, vilket skulle slå hårt mot många föreningar inom SIOS (Samarbetsorgan för etniska föreningar i Sverige) som menar att deras verksamheter är viktiga för integrationen. Å andra sidan kan förväntningar på att kultur ska göra samhällsnytta också leda till begränsningar av kulturell frihet. Rapporten "Så fri är konsten", från Myndigheten för kulturanalys, framhåller att så kallade horisontella perspektiv på bidragsgivningen riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt. Horisontella perspektiv kan handla om hållbar utveckling, jämställdhet, mångfald och kulturens betydelse inom andra samhällsområden. Den som söker bidrag riskerar att anpassa sina projekt för att passa in.

Hur ska stora offentliga bidragsgivare och den ideella sektorn navigera i de här alltmer laddade frågorna?