Kulturstrider då och nu

I den politiska journalistiken talas det ofta om symbolfrågor och symbolpolitik. Symboler har helt klart en viktig – kanske allt viktigare? – funktion i vår offentlighet. Och somliga massmedialt uppmärksammade kulturbråk har både en kulturell och politisk laddning; tänk på uppståndelsen som personer som Zlatan Ibrahimovic, Makode Linde, Anna Odell, Lars Vilks, Jean-Claude Arnault, Horace Engdahl, Peter Handke och Greta Thunberg har väckt. Håller kulturen på att politiseras och politiken på att bli kulturell, håller en kulturell ordning på att avlösa en annan? Eller har det kanske alltid sett ut på det här viset utan att vi har tänkt på det? Men varför reagerar vi i så fall annorlunda nu?

Mikael Löfgren tar i sin bok Kulturstrider & statskonst ett brett grepp om samtidens kulturstrider och deras samband med statsmaktens skiftande kulturpolitik. Kulturpolitikens rötter spårar Löfgren tillbaka till antikens Rom, bildstridernas Bysans och – i Sverige – de kungliga kulturrevolutioner som genomfördes av Gustav Vasa och Gustav III. Han visar hur kulturen på olika sätt har mobiliserats till försvar för nationen och den bestående ordningen men samtidigt använts som sköld och vapen av mer eller mindre revolutionära identitetspolitiska strömningar. Han argumenterar för att kulturpolitik bör bedrivas i ljuset av dess potential som politisk-estetisk samhällskraft.

Mikael Löfgren och kritikern Ingrid Elam samtalar med utgångspunkt i boken om kulturstridernas historia, betydelse och framtid och kulturpolitikens uppgift.