Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Redan på 1600-talet spreds jojkpoesi över Europa som inspirerade flera av den tidens litterära giganter till att skriva. I dag räknas Olaus Sirma som den förste samiske författaren. 

Under det rasistiskt tyngda 1900-talet tystnade många samer, men berättelserna dog inte. Litteraturen blev ett vittnesmål och en del av ett motstånd mot kolonialismen. Johan Turis böcker skrevs som ett svar på människors okunskap om Sápmi, och politiska aktivister som Elsa Laula och Karin Stenberg gav ut pamfletter som läses än i dag. Sedan 1970-talet har samisk litteratur varit en del av den globala urfolksrörelsen, som de senaste decennierna gått i fronten i kampen mot klimatförändringarna.

I dag skriver Sápmi om allt från brännande akuta mark- och skogsexploateringar till försoning. Det litterära samtalet tar utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild, med författare som Ann-Helén Laestadius, Niillas Holmberg, Elin Anna Labba och Sigbjørn Skåden, men också med klassiska röster som Paulus Utsi och Nils-Aslak Valkeapää. Det är en spännande genreöverskridande litteratur som utmanar normer, tankar och den nordiska självbilden. Musik, film och duodji lyfter Sápmis berättande direkt till internationella scener genom konstnärer som Britta Marakatt-Labba och Joar Nango.

Temat Sápmi belyser hela den samiska litteraturens kraftfulla mångfald. Det arrangeras i samarbete med kulturinstitutionen Tjállegoahte och författarföreningarna Bágo och Sámi Girječálliid Searvi, som är 2024 års hedersgäster på Bokmässan.

Utforska alla seminarier inom Tema Sápmi →

Patricia Fjellgren, representant för årets Guest of Honour Tjállegoahte, med organisationerna Bágo och Sámi Girječálliid Searvi, berättar om tema Sápmi. Hon berättar om litteratur som något som rymmer både jojk och slöjd, om perspektiv, och om vad vi som besökare kan, och bör, ta med oss in till upplevelsen av årets Bokmässa.

I år är ni tre samiska organisationer som är Guest of Honour på Bokmässan, och som tillsammans skapar Tema Sápmi – den största samiska kulturmanifestationen utanför Sápmi någonsin. Berätta, varför – vad vill ni åstadkomma?

– Vår huvudsakliga anledning är att sprida den samiska litteraturen och samiska författare, vårt tänkande, våra berättelser och våra perspektiv. Som Guest of Honour på Bokmässan är det vi som satt perspektivet från början – det är ofta så att vi bjuds sent i processen, men nu är det våra blickar ni möter.

Vi vill också bredda bilden av vad litteratur är: vi ser jojk som litteratur, berättande som litteratur, duodji, slöjd, som litteratur. Ta jojken – det är den äldsta musiktraditionen i Europa, en berättarform som Olaus Sirma nedtecknade långt, långt bak i tiden. En enormt rik och levande tradition. Det är ett sätt att minnas: det finns personjojkar, platsjojkar, djurjojkar. Du berättar inte om, du berättar det: det finns inget subjekt-objekt.

Men tema Sápmi handlar också om att samiska författare från alla sidor av Sápmi ska få mötas, och att vi skapar en stor mötesplats för samiska och andra ursprungsförfattare.

Vilka är årets hedersgäster?

– Tjállegoahte bildades med ambitionen att stärka den samiska litteraturen och få fram fler samiska författare och böcker och berättelser. Det är en viktig aktör i Sápmi. som sätter ljuset på den samiska litteraturen och driver författarförmedling, ordnar kurser, och sprider kunskap om litteratur i och utanför Sápmi. Bágo är en förening som organiserar samiska författare, berättare och översättare. Sámi Girječálliid Searvi är en äldre förening som kom till i samband med Altakampen och det kulturella uppvaknandet. En intresseförening för samiska författare som ligger under Sámi dáiddarráđđi/Samiskt Kunstnersråd, som har hela Sápmi som sitt område.

Och så, nog så viktigt – vem är Patricia Fjellgren?

– Jag bor i Åarjelsaepmie/Sydsaepmie, men är både nord och sydsame. Jag bodde mina sex första år i Saudiarabien, och så har jag bott i en Stockholmsförort också innan jag kom tillbaka hit upp. Det har varit en utmaning att få ihop alla dessa världar i mig, men nu känns det som att de fallit på plats. Jag arbetar med språkrevitalisering och kultur, och nu är jag projektledare för Tema Sápmi på Bokmässan.

Vad önskar du att vi alla visste om Sápmi och tog med oss in till vår Bokmässeupplevelse?

– Det är viktigt att tänka på hela Sápmi och inte tänka Sverige, för det gör inte vi. Vi fanns här innan gränserna drogs. Vi är ett gränslöst folk.

Samtidigt måste vi förhålla oss till gränserna: vi själva ser dem inte, i och med våra språk som sträcker sig över dem, men vi måste ändå förhålla oss till dem. Trots att vi också har andra rörelsemönster och flöden som inte är skapade utifrån dem. Precis som renen, som rör sig utan hänsyn till gränserna. Det är mäktigt att se vilket rörligt folk vi är.

Du säger språken, i plural?

– På den svenska sidan av Sápmi talas fem olika samiska språk, med fem olika ortografier eller skrivsätt. De är alla en del av den finsk-ugriska språkgruppen. Och alla finns med på Unescos lista över hotade språk. Vad förlorar du om du förlorar ett språk? Du förlorar en hel värld.

Därför har vi ett seminarium om snö och de många orden som finns för snö i våra språk – den djupa kunskapen om snön visar ett förhållningssätt till naturen och landskapet som speglas i språket. Man ser hur man levt, i själva språket: förr när man flyttade, gick man ut och kände på snön så att den hade den rätta skaren, och bar för renrajden. Då fanns det ord för det. De samiska språken är enormt rika språk när det gäller att beskriva naturen. Det är viktigt att de språken synliggörs i de offentliga rummen. Att de används, att de hörs, att de inte är förpassade till hemmet. Det bästa är att böcker skrivs på samiska. Det näst bästa är att de översätts till samiska. Politiken i Sverige har varit sådan att man skulle tysta det samiska språket. Nu skiftar det lite: jag ser en liten ljusning.

Det bästa sättet att kränka en människa är att du inte får vara den du är. Att du inte får tala ditt språk. Det handlar om nomadskolorna och historien, men inte bara det. Det handlar om det som har skett med naturen. Det är ett trauma, att vår värld inte har fått finnas. Det är därför berättelserna är viktiga: allt handlar om att lyssna. Att våga lyssna. Det är där vi möter varandra.

Om vi lyckas mötas, har du en förhoppning för framtiden?

– Jag skulle vilja att vi fick en liten paus. Att vi skulle slippa kämpa, vi som lever och verkar här. Vi jobbar ju så hårt hela tiden. Att det skulle finnas – att det skulle öppnas upp rum, mer tid att berätta våra egna berättelser, och att vi skulle ha utrymme för de berättelserna. Med berättelserna kommer språket. Med berättelserna kommer vännerna. Med berättelserna kommer utopierna. Möjligheterna.

Och så att det fanns mer utrymme för glädjen. Jo, för det är verkligen så att det är himla roliga människor som är samer.

Och så den kanske svåraste frågan: vad älskar du själv allra mest med Sápmi?

– Alla människor! Jag har ett kontaktnät som jag nog aldrig annars skulle ha, med så himla coola och roliga människor. Och det finns en sådan mångfald. Vi har alla någonting gemensamt, vi är en del av Sápmi, men vi är människor med helt olika erfarenheter – om man kommer från den finska sidan av Sápmi eller den svenska, till exempel.

Det finns en enorm kreativitet också, och en uppfinningsrikedom som jag inte kan se är lika vanlig i majoritetskulturen. Ja, det finns en enkelhet och en kreativitet som är storslagen.

Vad kommer vi som upplever Sápmi på Bokmässan att få uppleva i september?

– Man får ta del Sápmis blick, Sápmis perspektiv. Det kommer att berättas. Det kommer jojkas. Det kommer bli författarsamtal, samtal om översättning, poesiläsningar. Det här är vår bakgata, och vi bjuder in alla. Vi är också så glada – Konstnären Katarina Spik Skum från Konst i Norr, som ligger i Kiruna, skapar scenografin till vår Guest of Honour-monter. Rummet kommer att berätta!

Ord: Kajsa Stiller

(Som besökare hittar du Guest of Honour-montern innanför entré 5, Bokmässans stora entré, vid rulltrappan som tar dig ner till mässgolvet.)