”Kärlek har varit något man i alla tider har behövt hantera med varsamhet.”

Magnus Västerbro har försökt förstå kärleken – så som den sett ut, under de senaste tvåtusen åren. I september kommer han till Bokmässan för att prata om våra största och starkaste känslor med Liv Strömquist och Anders Cullhed i seminariet Vad är kärlek? Vad var kärlek? Vi pratade med honom om kärleksrusig poesi från faraonernas tid, om dejtingappar och de berättelser som format våra arketyper och syn på att älska.

Berätta om ditt projekt, Kärlekens tid – dröm och verklighet under 2000 år

– Det är ett nästan orimligt vittomfamnande projekt – jag försöker berätta om ”kärlekens historia”, i vår del av världen, från antiken till idag. Och då inte bara om hur människor har tänkt sig och drömt om kärlek, utan också om hur de har försökt leva den. Vem har fått älska vem? Hur har man hittat sin partner? Som i alla mina böcker försöker jag utgå från enskilda människor. Man får alltså möta en lång rad kvinnor och män som har funnit kärlek eller förvägrats den, som har levt i lycka eller tvärtom straffats för vem de har älskat. Jag har med tiden börjat tänka på boken som en slags krönika – lång och vindlande – över människors längtan, förtvivlan och glädje.

På Bokmässan kommer du bland annat prata om de kärleksberättelser som har format vår syn på kärlek genom historien. Kan du ge oss ett sådant exempel.

– En av de mest inflytelserika är utan tvekan den antika berättelsen om Pyramus och Thisbe, två vackra ungdomar som blir förälskade men av sina föräldrar förbjuds att gifta sig. När de rymmer för att ändå få varandra sker ett osannolikt missförstånd som leder till att de tar livet av sig, sida vid sida. Shakespeare läste den berättelsen, i Ovidius version, och gjorde sedan sin egen tolkning där han kallade dem Romeo och Julia. Det är den urtypiska berättelsen om unga som sätter sig upp mot sina föräldrars auktoritet, och vars passion är så stark att de är redo att offra allt för sin kärleks skull. Som sådan har den blivit en slags mall för hur en romantisk kärlekshistoria ska se ut – och kanske även för hur kärlek ska kännas.

Var kärlek något annat en gång, eller är den vad den är? 

– En bra och svår fråga! Det finns en lång tradition av att säga att kärlek förr var något annat än vi tänker oss idag, till exempel att den uppfattning om kärlek som vi idag omges av är en produkt av 1800-talets romantik. Men riktigt så är det nog inte. Det är svårt att hitta någon väsentlig skillnad mellan egyptisk kärlekspoesi skriven för tre tusen år sedan och dagens beskrivningar av förälskelse eller hjärtesorg. Människor förr var heller inte fullt så ofria när det gällde vem de skulle vara tillsammans med som man lätt tänker sig. I varje fall så länge de valde en hyfsat ”lämplig” partner kunde många låta hjärtat styra betydligt mer än man kan tro när man läser berättelser som just den om Pyramus och Thisbe. Sedan har vissa saker verkligen förändrats i hur kärleken uttrycks, och när det gäller vilka som får leva ut den. Inte minst får ju homosexuella numera gifta sig, efter att sådana relationer länge har varit straffbara eller setts som sjukliga. Vissa delar av det som vi kallar kärlek är sig slående likt över tid, medan annat har förändrats radikalt.

Och oavsett, vad är kärlek – ur en historisk synvinkel?

– Jag tänker på kärleken som en biologiskt grundad men också kulturellt formad kraft, som alltid har varit oerhört viktig, både för den enskilda människan och för samhället i stort. Kärlek har varit något man i alla tider har behövt hantera med varsamhet och respekt och som man på olika sätt har försökt kanalisera och kontrollera, utan att någonsin helt och hållet lyckas.

Hur har vi det med kärleken idag? 

– Om man lyssnar på debatten verkar det onekligen illa. Sådant som den moderna kapitalismen, konsumtionssamhället och inte minst alla dejtingappar sägs göra det svårt att hitta äkta och bestående kärlek. Men ser man lite närmare på saken blir bilden ljusare. Inte minst är det slående hur ofta människor har talat om en kris för äktenskap och kärlek – i antikens Rom, 1100-talets Frankrike, 1500-talets Tyskland, och för den delen även 1800-talets Sverige, pågick också intensiva debatter om hur illa ställt det var för relationerna mellan kvinnor och män. Man kan alltså tala om en ”permanent kris”, vilket i sig är tecken på kärleksidealets bestående styrka. Människor har uppenbarligen alltid tyckt att kärleken borde vara något större och bättre än det som de ser omkring sig just när de själva lever.